Hur länge ska du vara hemma?
Ange hur länge du tänker vara hemma med ditt barn:
Årets Pappaindex visar att det är 31 år kvar tills män tar ut lika mycket föräldraledighet som kvinnor när vi får barn. Av de 480 dagar du och din medförälder får att dela på efter barnets födsel, tar män i snitt ut 22 procent av alla dagar, vilket blir ungefär 4 månader av de cirka 20 vi har att dela på.
Den här kampanjen vill peppa fler att ta ut mer än så. Det är att göra något gott för dig själv och din familj, men också att bidra till att Sverige lite snabbare når ett viktigt mål i arbetet för jämställdhet!
Vi vill att du börjar prata. Prata med vänner, familj, kollegor, hunden, vem som helst. Prata på krogen, vid middagsbordet, framför fotbollsmatchen och på jobbet. Prata om varför det ser ut som det gör, vad det beror på. Vilken förändring som krävs. Under tiden berättar 31 kända och okända svenskar vad de tror, här på sajten. Varje dag under hela april publiceras ett nytt inlägg. Prata på, så ses vi!
Föräldramanualen!
Nu är den ute! Klart jag ska vara hemma! och TCO:s fantastiska Föräldramanual!
”Varje år föds ca 115 000 barn i Sverige. Många av de som är anställda är antingen redan föräldrar eller kommer att bli det. Därför är det bra att ha en beredskap för hur organisationen agerar både i befintliga som i blivande föräldrars situation. Den här manualen ger värdefulla tips till dig som är chef eller personalansvarig.”
Manualen går att beställa gratis här
Susanne Adawi: ”Att skaffa barn är trots allt inget måste”
Jag är singel. Att skaffa barn ser jag som någonting som kommer ske långt fram i en mycket obestämd framtid. Jag tänker mig att jag kommer träffa min drömprins. Vi kommer leva lyckliga, bli gravida och allt sådant som hör till. VI blir gravida och skaffar barn, går på ultraljud tillsammans och han pratar med barnet från det att det ligger i min mage, går föräldrakurser etc. Skaffa barn är något man gör tillsammans.
När barnet sen är fött så gör vi allt tillsammans, delar lika på allt, för det är vårt barn, inte mitt eller hans. Det är ungefär så mina tankar har gått, i den mån jag har tänkt på det. Sanningen är att detta varit så självklart för mig att jag egentligen inte ägnat det speciellt mycket tanke. Att jag skulle skaffa barn med någon som inte vill vara delaktig känns smått bisarrt och overkligt. Det är en resa vi kommer göra tillsammans, för att det är vårt barn som vi valt att skaffa.
Min bild av hur mitt liv som förälder kommer att vara skiljer sig inte nämnvärt från majoriteten av befolkningens. Jag är inte mer jämställd än andra. Alla vet att båda föräldrarna är lika viktiga för barnet, det är inte något revolutionerade. Det finns drösvis med studier som visar på det. Trots detta ser verkligheten, idag, i Sverige 2011 inte ut så. Föräldrarledigheten delas inte lika. När jag letade runt i min omgivning hittade jag inget par som delat lika.
Alla har sina skäl och sina förklaringar, en del bättre än andra. En del säger att kvinnan måste vara hemma för att hon ska amma, andra pratar om pengar, ytterligare någon nämner sin karriär. Jag får även höra att kvinnan vill vara hemma och därför får mannen böja sig för det. Jag tycker allt är skitsnack! I den stund man väljer att skaffa barn, gör man det för att man vill ha barn? Med vilja ha barn menar jag umgås med barnet, vara en del av dess liv. Nu har jag som sagt inga barn så kanske har jag fått det hela om bakfoten men om vi nu leker med tanken att jag förstått allt rätt, att man skaffar barn för att man vill ha barn. Vad ger då kvinnan större rättighet att vara mer med barnet, att knyta an till det? Och varför skulle man som pappa inte vilja umgås med sitt barn se till att få ett egen anknytning och relation? Att skaffa barn är trots allt inget måste. Värdesätter man några extra tusenlappar eller vad det nu kan vara så kan man alltid avstå. Kanske är det en god idé att faktiskt tänka igenom sådant innan man kör? Jag skaffar barn alltså ska jag vara en del av mitt barns liv. Kanske skulle föräldrardagarna delas mer jämställt om det var så?
Den framtida fader till mina barn kommer vara där, torka näsor och bytta blöjor och ta lika stor del i barnuppfostrandet som jag, annars blir det inga barn gjorda! Och om jag väl får barn kommer de vara de mest väluppfostrade barnen som skådats, men det är förmodligen en svårare vision att leva upp till än jämställdhet. .
___
Läs inlägget på Susannes blogg
Susanne Nyström: ”Det svåraste är inte att vara hemma, det är att våga börja vara hemma”
Jag kan komma på tusen svepskäl till varför jag inte ska städa just idag. Samma argument fungerar lika bra imorgon och så kan jag hålla på tills hela lägenheten svämmar över av damm.
Så är det även med föräldraledigheten. Vill man inte dela, är det enkelt att lista skälen för varför han inte ska vara hemma.
Vi vinner ekonomiskt på att hon är hemma.
Jag kan inte vara borta från jobbet just nu.
Hon har bättre blöjbytarteknik än jag.
Den krassa sanningen är att det alltid är mycket på jobbet och att de flesta av oss njuter av att känna oss oumbärliga. En annan sanning är att företaget – om du inte är enmansföretagare – troligtvis inte går under om du blir överkörd av en buss på lunchen. Om det är mycket på jobbet nu är det med största sannolikhet minst lika mycket om ett halvår eller när ni får småtting nummer två och tre. Och om du inte var hemma med det första barnet har hon – dina barns mamma – utan att du vet exakt när det hände utvecklats till ett fullfjädrat föräldraledighetsproffs.
Det har inte du.
Därför är det bättre att hon är hemma även med lillis junior gånger två samt sköter inskolningen på förskolan och därefter tar ut vab-dagarna. Hon kan ju liksom det där. Själv är du betydligt bättre på att sköta kopieringsapparaten och göra en bokföring. Det kallas för arbetsfördelning, intalar du dig själv.
Men att du inte tar ut någon föräldraledighet betyder inte att du inte gör något hemarbete. Kanske är det du som sköter städningen. I så fall vet du att det i regel går rätt fort när man väl tar sig i kragen och börjar dammsuga. Det är varken jobbigt eller speciellt svårt och efteråt känns det oerhört bra.
Så är det även med föräldraledigheten. De där månaderna du är hemma med lillis går snabbare än en formel ett-bil och innan du vet ordet av är dagarna slut.
Det svåraste är i regel inte att vara hemma, utan att våga börja vara hemma. Att resa sig upp och ta ut dammsugaren ur städskrubben. Att för första gången vara ensam en hel dag med en väldigt liten människa.
Naturligtvis känner man sig otillräcklig och förvirrad och på kvällen är man dödstrött – full av nya intryck. Det är så det är första dagen på alla nya jobb. Man hittar inte ens pennorna och glömmer bort hur man kollar sin e-post. Men man lär sig.
För det är inte kvantfysik att byta blöjor och fixa välling och efter ett par dagar är man, precis som på vilket jobb som helst, varm i kläderna och saxar lika vant mellan skötbord, micro och lekpark som mellan kaffeautomaten, kopiatorn och konferensrummet.
Så är det för alla. För du tror väl inte att det är lätt i början för alla nyblivna mammor? Argumentet att tjejer har lekt med dockor och på så sätt förberett sig håller inte. Alla är rädda i början, men alla vet också att de första dagarna i den nya skolan, på universitetsutbildningen, i lumpen och på jobbet är de värsta. Man vet inte riktigt vad som förväntas av en och i samma stund som porten smäller igen vill man helst av allt backa tillbaka till tryggheten. Detta oavsett om det är skolporten som ekar bakom ryggen eller din egen ytterdörr som just stängts av ditt barns mamma.
Men vi vet också att ta det där steget – att börja plugga eller att byta jobb – ofta är det bästa steget man någonsin tagit. Efteråt är man glad att man inte slet upp dörren och störtade ut, för det var efter det livet tog en ny vändning.
Precis som så mycket annat handlar det om att våga.
___
Läs inlägget på Susannes blogg
Richard Hedström: ”Jag ville reproducera, ta hand om, älska, uppfostra”
”Fredrik är inte lika viktig för Harry som jag, det första året.”
Säger Åsa.
”Så är det bara. Det har alltid varit så. Det är jag som ammar och Harry är fortfarande en del av mig. Sedan när han blir större kommer Fredrik in på ett annat sätt”.
Jaha, vad svarar man på sånt? Ibland, när jag är elak får jag för mig att den bidragande orsaken till att papporna inte tar ut mer föräldraledighet än de gör beror på att mammorna i generationer lärt varandra att de är viktigare för barnet än papporna. Misogynt? Ack ja. Och egentligen inte baserat på empirisk forskning.
Men så är det naturligtvis inte. Eller hur?
Utsvävning:
Jag är en fyrtiotre år sur gammal fikus och för tjugo-tjugofem år sedan flammade en stor barnlängtan i mig. I hela kroppen faktiskt.
Jag ville reproducera! Ta hand om! Älska! Uppfostra! Springa på en grön äng med en dotter och en hund!
Men det var så mycket annat då. Hade precis halvt om halvt kommit ut som bög och var livrädd för allt. Utanförskap. AIDS. Små djur. Knivar. Ensamhet. Med mera. (Höga höjder, gasspisen, spindlar, köksredskap i trä, mörker, Tjernobylstrålning – ja, ni fattar).
Tio år senare fick jag ett par-tre smickrande förfrågningar från fantastiska flatkompisar om jag skulle kunna tänka mig att skaffa barn med dem. Jag tackade nej. Barnbegäret hade svalnat så pass att jag mest såg krångel och besvär än någon glädje. Man blir bekväm. Och egocentrisk.
Så småningom dök det ändå upp två fantastiska barn i mitt liv men de var redan stora, uppfostrade och klara. Och nu senast ett barnbarn. Maken hann nämligen med en hel del innan han träffade mig. De är mina ögonstenar allihop.
Om jag hade fått egna barn med min man då? Då skulle det ha två pappor (och en mamma minst) och trots att jag vet att föräldraledighet inte bara är att vara hemma och plonka på gitarren eller sitta på caféer och dricka Kaffe Latte och tjattra med andra söderfarsor utan en hel del hårt slit skulle jag kräva att antalet dagar delades exakt mellan oss.
För vi skulle klara det ekonomiskt! Och jag skulle tycka det var viktigt!
Vi skulle kunna mata och byta bajsblöjor på ungen utan att bli vräkta eller tvingas leva på nudlar.
Om man går i konken av att den ena parten i förhållandet är hemma med barnet så har man ju inget val. Inte om man vill vara en bra förälder. Och många har det så, har jag förstått. Då måste tyvärr plånboken bestämma.
Tillbaks:
Men nu är nu, och nu är det Åsa som just (nåja, det är tre månader sedan) skaffat barn tillsammans med min kompis Fredrik, som inte har någon åsikt överhuvudtaget om någonting. Och förutom en massa joller om barnet si och barnet så så blir det nästan aggressivt när jag försynt frågar (för de tror att jag tycker något de inte gillar. De känner mig) om hur de ska vara hemma?
”Men amningspump?”
föreslår jag.
”Som Lars Ohly då? Vet du hur djävla obehagligt det är med en sån där?”
Det vet jag naturligtvis inte men när jag duschade morgonen efter så klämde jag hårt om mina stiliga man-boobs, gjorde pumpande, smackande ljud (jag vet inte om det låter alls) och försökte verkligen känna det som om det sög kring vårtgårdarna. Det var inte vidare bekvämt faktiskt, vare sig för brösten eller att se eländet i badrumsspegeln.
Men jag antar att det är ett övergående obehag om man vill dela på barnets första tid.
Jag vet inte men Åsa säger i nästan samma andetag att amningspumpen är skitbra om man vill partaja nångång i bland.
”Då är det bara att pumpa ur sig ett par flarror och ställa in i kylen så kan mamma festa loss!”
Jag ska väl tycka någonting? Jag tror jag tar och önskar en sak istället.
Jag önskar att de politiker vi röstar fram gör det möjligt för föräldrarna att ordna föräldraledigheten så som det fungerar bäst för dem. Ärligt. Fifty-fifty, trettiotre-trettiotre-trettiofyra eller whatever. Bara bägge föräldrarna är med och närvarande i vardagen. Pappa och Mamma. Eller Pappa och Pappa. Eller Mamma och Mamma.
Föräldrar måste se till att organisera sig och kräva de reformer som behövs!
Göra en Revoluform! som Hasse och Tage sa.
Ungarna behöver sina föräldrar lika mycket och jag tror inte att mamma är mer värdefull för barnet den första tiden än pappa. Det finns saker en pappa inte kan tillgodose lika enkelt som mamman och vice versa.
Jaja… Lycka till.
___
Läs inlägget på Richards blogg
Julia Kronnäs: ”I en perfekt värld hade jag skrattat och klappat mig om min platta mage”
I en perfekt värld hade min man varit föräldraledig det första året med barnen. Därefter hade jag tagit över och varit hemma ett år till. Jag hade trots detta ammat jättelänge och inte alls känt mig som en mjölkko, låst vid ett omättat litet kräk. Tampongen i storlek small upptryckt i fittan hade inte längre känts som en topps utslängd i rymden och i min perfekta värld hade försäkringskassan vid våra barns födelse skickat ett brev adresserat till både mig och min man där de undrade vem av oss som ville vara föräldraledig först. ”Grattis till högsta vinsten!” hade brevet inletts med.”Kan inte jag få vara hemma med henne det första halvåret nu?” hade min man sagt då. ”Det är så mysigt att sitta i soffan hela dagarna och titta på dagteve samtidigt som jag intensivmatar vår lilla bebis som efteråt kräks över min axel så det rinner sådär varmt och mysigt innanför tröjan på en.”
I en perfekt värld hade jag då skrattat lite och klappat mig om min platta mage som inte alls fyllde ut ett par mammabyxor tre månader efter graviditeten medan jag svarade: ”Så klart du ska vara hemma! Jag har ju redan fått knyta an till den lilla varelsen som legat härinne, nu är det din tur.” Och så hade vi skickat in den enkla blanketten som inte alls krävde kurser på försäkringskassans kontor för att lära sig fylla i på rätt sätt. Ingen i vår omgivning hade höjt på ögonbrynen över våra val och psykologer hade inte ifrågasatt min egen anknytning till barnen på grund av detta eftersom jag inte har en liten snopp hängande mellan benen.
Ännu är inte min värld perfekt. Ännu har min make aldrig tjatat om att få vara föräldraledig först och ännu har jag för den delen inte gått emot samhällets osynliga normer. Vi är inte riktigt där ännu, men med hjälp av kampanjer som Klart jag ska vara hemma når jag garanterat mina visioner snabbare än när folk blundar för hur verkligheten ser ut. I varje fall när det kommer till jämställd föräldraledighet, för tamponger i storlek small lära jag ha övergett för evigt.
___
Läs inlägget på Julias blogg